Har du någon gång sökt finansiell rådgivning och hamnat hos någon som kallar sig för ”oberoende aktör” eller säger att all deras rådgivning är ”oberoende”? Det har hänt många. Det är dock inte alltid man får vad som utlovas…
Tanken med oberoende rådgivning är god. Skälen till varför det behövs är bl.a. följande:
- Sparande och placeringar är skitsvårt och konsumenter (du och jag, t.ex.) befinner sig i ett kunskaps- och informationsunderläge mot rådgivarna. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som de gör.
- Banker och institut med egna s.k. fondbolag har incitament att förespråka sina egna produkter snarare än konkurrenternas produkter. Detta innebär alltså att Bank A som har ett fondbolag (Fondbolag A), anses ha skäl att förespråka Fondbolag A:s fonder även om Fondbolag B som inte har någon koppling till Bank A har bättre erbjudanden.
Tyvärr visar det sig dock att vad som egentligen händer är följande. Flera av de rådgivare som kallar sig
oberoende (och som inte jobbar på t.ex. en bank med egna fonder) väljer de fonder som ger rådgivarna själva högst ersättning. Det finns alltså väldigt få rådgivare som är oberoende på riktigt (berätta om du träffar någon!). Vad som istället finns är en uppsjö av rådgivare som kallar sig oberoende men som inte är det p.g.a. intressekonflikter.
Lyckligtvis håller denna situation på att ändras. Inte minst på grund av ett nytt europeiskt regelverk som kallas för ”
MiFID II”. Detta regelverk ställer bl.a. krav på i vilka sammanhang som rådgivare m.fl. får ta betalt från ”producenter” och förklarar när de överhuvudtaget får kalla sig oberoende.
En bra fråga som kan vara värd att ställa till din rådgivare om du använder en sådan är följande:
”Har ni en kostnadsmodell som innebär att jag endast betalar för de råd ni lämnar och där er totala ersättning är oberoende av vilka produkter ni väljer?”
Vi vet, frågan är lång med många svåra ord. Men den är bra! Tyvärr kan svaret på frågan också bli ganska svårt för en konsument att förstå. Finansiella produkter (som t.ex. fonder) kostar pengar. Så är det bara. Det du vill veta är om rådgivaren själv får mer pengar om han köper Fond A åt dig än vad han får om han köper Fond B åt dig, och – i så fall – om rådgivaren behåller de ”extra pengarna” han får för att köpa Fond A eller om han skickar vidare de pengarna till dig.
Om den s.k. distributionsavgiften (ersättning till rådgivaren, från t.ex. bolaget som styr över Fond A, som rådgivaren får för att placera dina pengar i Fond A) betalas tillbaka till dig, kallas detta ibland för clean fund classes (”rena fondklasser” på svenska). Vi vet – detta är komplicerat. Har du ytterligare frågor? Kontakta oss på
info@pluro.se så ska vi se om det baserat på antalet frågor från er finns skäl att skriva en ytterligare text där vi mer noggrant går igenom begreppen och hur detta fungerar.
Vad vi försöker säga i detta inlägg är att ett problem på sparandemarknaden har varit att produkter har valts ut i för stor utsträckning baserat på vilken ersättning de gett till den som distribuerat produkterna. Detta har varit ett inneboende problem som enligt Finansinspektionen:
”
…snarare försvårar än förenklar konsumenternas val. Det dåliga sparandeval som det leder till innebär höga kostnader för svenska hushåll.”
[1]
Pluro vill hjälpa konsumenter att göra bättre val i sparandefrågor genom att stå för ett oberoende som faktiskt helt har saknats tidigare:
- Vi har inga produkter eller rådgivningstjänster som vi tjänar pengar på;
- Vi ägs av våra medarbetare och inte av något värdepappers-, fondbolag eller någon försäkringsförmedlare, eller något annat bolag inom rådgivningsbranschen.
- Vi presenterar information på hemsidan som inte filtreras på något vis eller döljs i någon svårförståelig ”finanslingo”.
Vi vill göra det enkelt att kommentera, jämföra, utvärdera och analysera olika alternativ och vi vet att denna tjänst är något du som sparare behöver och hittills aldrig haft.
Vi har startat Pluro för att göra det enklare för dig som sparare att ta kontroll över din sparandesituation.
Pluro - för ett enklare sparande
[1] Finansinspektionens rapport ”Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad”, Dnr 16-1639, 3 februari 2016, s. 3.